Äntligen blev jag berörd. Om pathos.

Dagens tecknade Bergling i SvD handlar om gubben som reflekterar över att han inte gråtit över Haiti. Men när Kalla tog guld, då grät han.

Haiti har inte berört mig. Mitt i undervisning, dålig sömn och vardag har jag bara inte kunnat ta till mig katastrofen som visats på TV och i tidningar. Människor utan hem, människor utan familj, människor utan en arm eller ett ben. Hemskt, har jag tänkt. Och bytt kanal eller sida.

Men så idag i DN läste jag psykologen Monika Oswaldsson som med Läkare utan Gränser arbetat i Haiti. Hennes ”dagbok inifrån ett inferno” fick mig att känna. Inte de hemska bilderna av människor eller TV-svepningar över ruiner. Utan det Monika sett, tänkt och känt. Det blev svårt att hålla tårarna borta och jag kände djupt i magen tragedin som alla dessa människor upplever och lever.

Monika skriver:

Jag har fått flera fina kommentarer på det jag skrivit. Att vi är hjältar, att vi är änglar, att vi är starka. Jag har läst, men jag kan inte ta in det. De vänliga orden verkar inte ha några kopplingar till det jag gör och känner här. Jag känner mig aldrig som en hjälte och jag är långtifrån en ängel. När det luktar så illa från kropparna under de nedstörtade byggnaderna bredvid sjukhuset att jag bara vill kräkas och åka hem till mitt lilla hus i snön. När jag ser alla trasiga människor och tänker att jag kan inte hjälpa alla er, ni är för många. Det kommer aldrig att gå.”

http://www.dn.se/nyheter/varlden/3000050000-doda-i-skalvet-1.1025991

Lämna en kommentar

Filed under Retorik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s