Normaliteten skrämmer mest – 50 år efter muren kom Brevik

I helgen var det 50 år sen muren mellan Västberlin och Östberlin började byggas. En mur som kom som ett tecken på rädsla, hat, utanförskap och ja, faktiskt terror.

Ett foto sitter etsat i min hjärna. Vi går på det ganska nybyggda och intressanta museet i Berlin som handlar om andra världskriget, en regnig dag under förra sommarens semester.

Fotot jag fastnar framför längst, är inte ett av alla de som visar skelett på hög i Auschwitz. Eller ett foto på någon som försöker rymma genom muren och skjuts ned. Eller på ett utsvultet barn med en stjärna på bröstet. Fotot som etsar sig fast är det av nazister som på en ledig dag gjort sig en picknick på en äng strax utanför ett koncentrationsläger. Ett 15-tal unga människor står uppradade för ett porträttfoto. Männen har kostymer med väst och fluga, ett par har lustig hatt. Flera av dem gör roliga miner. Man ser att de har roligt. Kvinnorna har prydliga frisyrer och fina, somriga, klänningar. En kvinna tittar inte in i kameran, istället är  hon vänd åt och skrattar gott åt de andras lustiga miner. På filten framför dem står dryck, bröd, frukt och ost.

Fotot skulle lika gärna vara från något anrikt universitet i Storbritannien eller USA. Som glada studenter i Cambridge som förfriskar sig innan de ska ta en tur i roddbåten, ”going punting”.

Det som gör mig så illa med fotot är glädjen och det normala i en sommarpicknick. Just under en tid av mur byggande och koncentrationsläger.

Häromkvällen såg jag filmen Gränsen. En (för mig alltför) realistisk och blodig skildring av andra världskriget som det utspelade sig i Sverige och Norge, och skogen i Värmland mellan länderna. Filmen är otäck. Samtidigt lämnar den efter sig en märkligt bra känsla. För filmen handlar också om brödraskapet
mellan människor, mellan norrmän och svenskar. Mellan alldeles normala, vanliga människor. Just det känns extra bra den här sommaren, post terrorattentat. Minns då vagt de historier som farmor berättade. Hon, som växte upp i Brunskog i Värmland nära Norge, kunde berätta om soldater och människor på flykt som fick gömma sig i och sova i ladugården.

Nu i helgen var Brevik tillbaka på Utoya för att rekonstruera, VG visar en kort film om detta; http://www.vgtv.no/#!id=42906. Det ser ut som en normal, vanlig person som håller en normal, vanlig guidetur, där han går runt och pekar på ön. I går kväll såg också jag via SVT play NRK:s dokumentär om 22.07.11  massakern på Utoya. Grät. Känner för norrmännen och Oslo, inte minst efter förra årets halvår som post doc på BI i Oslo då jag hade som (gratis!) nöje att promenera runt i centrala Oslo. Framförallt blev jag i filmen imponerad av Stoltenbergs ledarskap och retorik. Hans empati, beslutsamhet, mod att våga visa känslor och visa på en riktning av goda värden och värderingar. Imponerad av norrmännens vilja att – återigen – stå upp och stå emot extremism, ondska och hat. De har en helt annan historia än svenskar, med sina kollektiva minnen från andra världskriget. Imponerad av en av de unga tjejernas mogna syn på ondska, kärlek och sin ”andra chans” att växa upp och leva livet, nu när hon överlevt.

Människor gör onda saker. Men människor kan också göra goda saker.

http://www.vgtv.no/#!id=42906

http://filmengransen.se

http://www.resume.se/nyheter/2011/08/05/svt-sander-dokumenar-om-te/

http://svt.se/2.149955/1.2495835/terrordaden_i_norge

http://www.nrk.no/nyheter/norge/1.7740750

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ledarskap, Politik, Populärkultur, Retorik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s